Axess | Magasin

En intellektuell revolution

Av Svante Nordin

Liberal kultur bygger på tolerans. Men det liberala samhället får inte bli så tolerant att det upphäver sig självt.

Ofta har man vägrat låtsas om att de senaste årtiondenas invandring till Sverige har inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia. Invandringen har en lika lång historia som det svenska riket, vad som kallas ”svensk kultur” är något som formats och förändrats i mötet mellan svenskt och utländskt, våra dagars konflikter är ingalunda nya och så vidare och så vidare. Sådana resonemang är djupt vilseledande. Kanske är det till en del själva begreppet ”invandrare” som leder tanken fel och får forskare och andra att tro att ”invandring” alltid är samma sak vare sig det gäller tyska köpmän på Gustaf Vasas tid, de legendariska vallonerna under stormaktstiden, balter efter andra världskriget eller de senaste decenniernas massiva invandring som på kort tid förändrat själva befolkningsstrukturen i Sverige.

Det är denna senaste invandring som förtjänar att kallas en revolution. Den har inneburit en demografisk, ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution. Den har gjort själva idén om Sverige och svensk kultur så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken. Att så är fallet beror emellertid knappast på invandrarna som nog i allmänhet har en ganska bastant föreställning om svensk kultur, vare sig de gillar den eller ogillar den. Det beror snarare på de svenska grupper som använt invandringen för att främja sin egen politiska och intellektuella dagordning. Samspelet mellan den massiva faktiska invandringen och det sätt på vilket denna invandring lagts till grund för en politisk eller tankemässig agenda av det ena eller andra slaget har resulterat i den ”intellektuella revolution” jag nu vill säga något om.

Ett sätt att spåra en intellektuell revolution är att använda sig av uppslagsböcker. Uppslagsböcker avspeglar verkligheten. Men de avspeglar i lika hög grad de föreställningar om verkligheten som är rådande i ett visst land vid en viss tidpunkt. Den utgör i allmänhet mindre platsen för individuella perspektiv än för en sorts kollektiv konsensus. De återger i stor utsträckning hur man vid tiden för uppslagsverkets tillkomst betraktade de fenomen som uppslagsorden avser att täcka. Påfallande ofta har encyklopedier också en ”nationell” karaktär, ofta markerad redan i namnet på bokverket i fråga.

Låt oss sålunda se efter vad som sägs om invandring och angränsande ämnen (”integration”, ”mångkulturalism”) i några för sin tid tongivande svenska uppslagsverk – Nordisk Familjebok (uggleupplagan), Svensk Uppslagsbok (andra upplagan) och Nationalencyklopedin. I Nordisk Familjeboks så kallade uggleupplaga från cirka 1910 hittar vi inte ordet ”invandring” men väl ordet ”immigrera”, ”immigrant” och ”immigration”. Uppslagsordet upplyser att ”immigrera” betyder invandra, ”immigrant” invandrare och ”immigration” invandring. Detta är allt som Nordisk Familjebok med sina fyrtio välmatade band anser sig behöva säga om saken 1910. Ord som ”integration” (i annat än matematisk bemärkelse) eller ”mångkulturalism” förekommer inte, i det senare fallet av det goda skälet att begreppet inte var uppfunnet.

Efter en rask förflyttning nästan ett halvsekel framåt i tiden landar vi hos andra upplagan av Svensk Uppslagsbok (ca 1955). Nu hittar man en förhållandevis omfattande artikel om ”immigration”. Här upplyses man om att immigrationen till Sverige varit förhållandevis obetydlig och regelbundet understigit emigrationen. Av de cirka 62 000 immigranterna i Sverige kom ungefär hälften från andra europeiska länder (mestadels nordiska). De övriga kom ”nästan uteslutande från USA och Canada” och var i allmänhet en sorts återinvandrare ”av svensk nationalitet”.

Uppslagsboken framhåller emellertid att andra världskriget medfört en delvis ny situation eftersom kriget lett till ett stort antal ”displaced persons”, varav en del kommit till Sverige. Antalet utlänningar i Sverige beräknas vid årsskiftet 1948/1949 uppgå till omkring 167 000 personer, varav hälften av skandinavisk nationalitet och omkring 25 000 från de baltiska staterna. ”Integration” i samband med invandring och ”mångkulturalism” är inga begrepp för uppslagsboken.

Ännu ett språng i tiden för oss fram till 1990-talet och Nationalencyklopedin. Nu har den intellektuella revolutionen redan inträffat. I det väsentliga är den fullt medveten för Nationalencyklopedins författare. Under uppslagsordet ”invandrare” poängteras att detta begrepp inte förekommer i utlänningslagen:

I slutet av 1960-talet valdes termen invandrare medvetet som ersättning för det negativt laddade ordet utlänning. Tidigare utlänningsutredningar avlöstes 1968 av en invandrarutredning, som skulle omforma utlänningspolitiken till en framtida invandrarpolitik. Statens utlänningskommission ersattes 1969 av Statens invandrarverk (Invandrarverket).

I dessa rader beskrivs en svensk revolution som hade betydligt mera genomgripande betydelse, samhälleligt och intellektuellt, än det redan föråldrade tal om ”arbetarklassen” som de åren ropades som bäst från talarstolar, tidskriftsspalter och tv-rutor. Sverige gjorde sig redo för sin kanske största samhällsomvandling under 1900-talet.

Nationalencyklopedin ger sedan en lång rad begrepp som speglar djupet och omfattningen hos denna omvandling som är på en gång begreppslig och real: ”invandrarbyrå”, ”invandrarelev”, ”Invandrare & Minoriteter” (tidskrift grundad 1974), ”invandrarforskning”, ”invandrarförlag”, ”Invandrarinstitutet” (mångkulturellt kunskapscentrum i Fittja bildat 1987), ”invandrarkultur”, ”invandrarkyrkor”, ”invandrarlitteratur”, ”invandrarlärare”, ”invandrarminister”, ”Invandrarnas Kulturcentrum” (bildat 1970), ”invandrarnämnd”, ”invandrarorganisationer”, ”Invandrarorganisationernas samarbetsorgan” (grundat 1972), ”invandrarpolitik”, ”invandrarprogram”, ”Invandrarrådet” (inrättat 1975), ”invandrarrådslag”, ”Invandrartidningen” (grundad 1967), ”invandrartidskrift”, ”invandrarundervisning”, ”Invandrarverket” (inrättat 1969), ”invandraråtgärder”, ”invandringspolitik”, ”invandringsreglering”.

Artikeln ”invandring” poängterar de förändringar som ägt rum sedan 1980-talet – invandring från utomeuropeiska länder (Mellanöstern, Asien, Afrika, Latinamerika) snarare än från Europa, flyktinginvandring snarare än arbetskraftsinvandring. Att dessa förändringar har samband med en rekonceptualisering av invandringen är uppenbart.

De tre begrepp som haft kanske störst resonans i debatten om invandringen är kanske ”integration”, ”mångkultur” och ”flykting”. Den tidigare debatten om den nya invandringen dominerades i stor utsträckning av begreppet ”integration”. De invandrare (eller ”flyktingar”) som kom till Sverige, numera ofta från ytterst avlägsna länder och kulturer, skulle ”integreras” i det svenska samhället. Vad det betydde ger Nationalencyklopedin vissa upplysningar om under uppslagsordet ”integration”. Det hänvisas till migrationsstudier där ”integration” särskilt används ”för att beteckna de sociala processer genom vilka minoriteter, till exempel invandrade etniska grupper, slussas in i och blir delaktiga av det nya samhälle de flyttat till”. Det heter vidare:

”Näraliggande begrepp är ackulturation, adaptation (anpassning), assimilering (som dock vanligen anger att ursprungliga skillnader utplånas mer eller mindre fullständigt) och inkorporering.”

”Integration” handlade sålunda om att anpassa invandrarna till Sverige. Grundidén var att göra svenskar av invandrarna. Dessa skulle lära sig svenska (”invandrarundervisning”), de skulle anpassas till svensk lagstiftning och svenska moraluppfattningar med avseende på äktenskapsålder, tvångsäktenskap, kvinnans ställning och annat. Friktionsfritt skulle de smälta in i det svenska samhället.

Tanken på ”integration” möttes sedermera av en annan och i grunden motsatt tanke, den om ”mångkulturalism”. Eftersom debatten om invandringen var tämligen förvirrad och fördes med målsättningen att sopa problem under mattan snarare än att utreda dem stod motsättningen ingalunda klar för alla. Begreppen ”integration” och ”mångkulturalism” fortsatte att användas om varandra som om de betytt samma sak eller åtminstone inte varit logiskt oförenliga. Att de pekade i alldeles motsatta riktningar är dock lätt att se. ”Integration” betydde att invandrarna skulle anpassas till Sverige. ”Mångkulturalism” betydde att Sverige skulle anpassas till invandringen.

I Nationalencyklopedins formuleringar kan man iaktta viss försiktighet i användningen av begreppet ”mångkulturell”. Själva uppslagsordet översätter ”mångkulturell” med ”präglad av många livsstilar, språk och erfarenheter” och anger som exempel invandrartäta bostadsområden som Stockholmsförorten Rinkeby. Det mångkulturella skulle sålunda vara en lokalt begränsad företeelse, gällande framför allt vissa bostadsområden. Den stora artikeln om ”invandring” använder emellertid redan ordet på ett något annorlunda sätt. Det heter:

Sverige har blivit ett mångkulturellt samhälle, där ett hundratal språk talas och lärs ut i skolorna men där samtidigt svenskt språk och svensk kultur tenderar att vinna överhand inom en eller två generationer.

Mångkulturalism först, integration sedan, sålunda, enligt Nationalencyklopedins tolkning. Sedan den skrevs har emellertid kraven på ”mångkulturalism” på sina håll skärpts och kommit att bli ett yrkande på att se Sverige som en hemvist för alla kulturer i lika utsträckning (utom möjligen den svenska, som förmodas inte existera). En sådan mångkulturalistisk extremism har visserligen inte fått hegemoni, men den bemöts snarast genom en eklekticism där i grunden tämligen oförenliga tankeelement samsas som om de varit de bästa vänner. Den diffusa användningen av be greppen har kommit att dölja vilken intellektuell revolution som här i själva verket ägt rum.

År 1992 gav den kände amerikanske historikern och liberale debattören Arthur M Schlesinger Jr ut boken The Disuniting of America. Reflections on a Multicultural Society. Att boken blev en nationell bestseller avspeglade inte bara författarens anseende utan problematikens aktualitet i USA.

Schlesinger påminde om den klassiska idén om USA som en ”smältdegel” för olika nationaliteter, raser och kulturer. Han påminde också om Israel Zangwills pjäs The Melting-Pot, som gick upp i Washington 1908. Amerika, säger huvudpersonen

är Guds smältdegel, den stora smältdegel där alla Europas raser smälts ned och förvandlas! … Här står ni med era femtio grupper, med era femtio språk och era femtio vendettor… Strunt i era strider och vendettor! Tyskar och fransmän, irländare och engelsmän, judar och ryssar – ned i smältdegeln med er alla! Gud skapar amerikanen!

Schlesinger framhöll att denna föreställning om ”smältdegeln” nu var på väg att ersättas av en annan, delvis motsatt. Det är tanken på mångkulturalismen. En ny ortodoxi hade uppstått – Amerika sågs som en samling av intressegrupper, vilka var stolta över skillnaderna och övergav idén om assimilering. Schlesinger medgav att denna nya etniska medvetenhet haft vissa positiva effekter. Men han menade också att kulten av etniciteten hade ett pris i ”fragmenteringen, återsegregeringen och tribaliseringen av liv i Amerika”. Vad ”mångkulturalismen” ytterst handlade om var Förenta staternas framtid.

Problemen i Europa och i Sverige är givetvis i många avseenden annorlunda än i USA, som alltid varit ett land av invandrare. Men Schlesingers bok är en påminnelse om den diskussion som förts och förs i hela västvärlden. Hur förhåller sig ”the West” till ”the rest”? Hur förhåller sig mer speciellt det liberala Västerlandet till människor från andra kulturer som mer eller mindre desperat söker sig dit? Rimligen söker de sig till Västerlandet därför att de tror att förhållandena där är bättre. De röstar med fötterna för en annan civilisation än den egna. Samtidigt för de med sig åtskilligt av sin egen kultur. När de väl kommit fram har de blandade känslor. De har under stora uppoffringar sökt sig till något bättre. Samtidigt måste de på sätt och vis uppleva det som kränkande att detta bättre är bättre och att det de själva kommit ifrån (och övergivit) är sämre. Går det att lösa konflikten? Så länge det strikt handlar om maträtter, klädsel eller helger är svårigheterna inte oövervinneliga. Men när det gäller exempelvis demokrati, åsiktsfrihet, tolerans eller sekularism? Eller när det handlar om värden som gäller familj, barnuppfostran eller kvinnornas ställning?

Här handlar det om mer än enbart praktiska problem. Det handlar om ett dilemma hos själva det liberala samvetet. Liberal kultur bygger på pluralism och tolerans. Pluralismen måste ge spelrum även för pluralismens fiender, toleransen tolerera även toleransens fiender. Men inte i vilken utsträckning som helst.

De konkreta problemområdena är välkända. Det har handlat om Jyllands-Postens Muhammedteckningar. Om Lars Vilks rondellhund. Om slöjförbud i skolorna. Om hedersmord. Om tvångsäktenskap. Om barnomhändertagande. De som försvarat liberala och sekulära värden har kunnat beskyllas för fördomsfullhet, islamofobi och rasism även av dem som själva är liberaler.

Det finns två intressanta gränser här. Den gräns där den liberala kulturen ger sina kritiker så litet utrymme att den själv blir intolerant, repressiv och stagnerad. Och den gräns där den ger sina kritiker så stort utrymme att den upphäver sig själv. De praktiska diskussionerna har sina motsvarigheter på det intellektuella och filosofiska planet. En väsentlig del av debatten om ”postmodernism” och ”postkolonialism” har handlat om detta.

Postmodernism handlar till en del om konsten att såga av den gren man sitter på, det vill säga om en kritik ”inifrån” snarare än ”utifrån”, en kritik som saknar tillgång till ett ”alternativ” och som därför nöjer sig med att ”underminera”, med en ”dekonstruktion”. Ett enkelt tankeschema kunde vara följande:

”Alla människor har lika rättigheter. Men det innebär att alla mänskliga kulturer och etiska system har lika värde. Det finns med andra ord ingen generell eller universell etik. Sålunda kan det inte finnas några rättigheter som gäller alla människor.”

Från liberala premisser hamnar man med några raska steg i illiberala slutsatser. Det kan finnas skäl att erinra om några filosofiska diskussioner från de senaste årtiondena.

På 1980-talet väckte den västtyske filosofen Jürgen Habermas stort uppseende när han i en serie föreläsningar angrep den franska postmodernismen och poststrukturalismen hos Jacques Derrida och andra. Vad Habermas gjorde var framför allt att utmejsla skillnaden mellan två olika hållningar. Där fanns å ena sidan den typ av rationalism och etisk universalism som han själv företrädde i traditionen från Kant. Den försvarade principerna om en universell rationalitet och om en etik som vore giltig för alla människor. Mot detta stod postmodernismens kritik (delvis inspirerad av Nietzsche och Heidegger). Den avfärdade förställningen om ett generellt förnuft eller om en allmängiltig moral. Den ville försvara det partikulära och pluralistiska mot otillbörliga hegemonianspråk. För att försvara sig mot anklagelserna för nihilism försökte den finna nya grunder för etiken. Under åberopande av Lévinas talade man vidlyftigt om ”den Andre”. Men vem var denne Andre, som krävde vår respekt? Hitler? Khomeini? Usama bin Ladin? Något tydligt svar framkom aldrig.

En långtgående universalism formulerades på det globala planet av de så kallade ”neokonservativa” som framför allt gjorde sig kända under Georg W. Bushs presidentperiod. Dessa ”neokonservativa”, eller om man så vill ”neowilsonianer”, hävdade att demokratins värden är universella och globalt giltiga. Mest kontroversiellt blev det när de menade att demokratin borde genomföras även i den muslimska världen, där den dittills hade haft föga utrymme.

De ”neokonservativa” åberopade en naturrättslig tradition. Somliga av dem hade studerat för Chicagoprofessorn Leo Strauss som försvarat naturrätten i sin mest inflytelserika bok Natural Right and History (1953). Onekligen utsatte de sig för anklagelser från skilda håll och med skilda motiveringar. Inte minst intressant var beskyllningen för ”kulturimperialism”, som kom både från kritiker som menade sig företräda den äkta konservatismen och från ”postkolonial” vänster. Att hävda demokrati, ”mänskliga” rättigheter och överhuvud en liberal ordning som global norm vore att påtvinga hela världen de normer som utformats i Väst. Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” i en sorts global triumf för demokrati och marknadsekonomi kunde åtminstone i dessa avseenden anses ligga i linje med de ”neokonservativa” uppfattningarna och inkluderas i samma avståndstagande.

Liberaler applåderar imperiers sönderfall. De applåderade på Woodrow Wilsons tid när det Habsburgska, Ottomanska, Hohenzollerska och Romanovska kejsardömena föll i bitar. De applåderade på Franklin D. Roosevelts och Harry Trumans tid när de brittiska och de franska imperierna föll sönder. Förr i världen trodde liberaler att de visste vad som skulle komma efter de mångetniska och mångkulturella imperierna. Det var de demokratiska nationalstaterna (eller i USA:s fall åtminstone smältdegelnationen). Numera är liberaler inte lika säkra. Skall den nya världsordning som efterträtt Sovjetimperiets fall bygga på liberala värden (demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel)? Eller på vad? De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om ”multikulti”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s